Eftersom våran sista vecka på Cuba inte vart vidare informativ får vi avsluta det hela såhär, på hemmaplan. Främst för våran egen skull. Kul att komma ihåg vad man egentligen gjorde.
Nå vart var vi? Costa Rica blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Istället för att dricka cocosnötsdrinkar på en öde paradisstrand fann vi oss letande över en strand som var värt att ligga på överhuvudtaget. Vi hade innan bestämt oss för att åka till den karibiska sidan av landet men efter tips från en man i La Fortuna bestämde vi oss för den pacifiska sidan istället. Stupid stupid stupid!
Vi hamnade först i Jaco, en surfstad belägen ngr timmar från San José. Ett riktigt knaktillhåll och vi vågade knappt oss utanför hotellrummet på kvällen. Det kändes helt enkelt inte värt det. Efteråt fick vi veta att det är ett tillhåll för huvudstadsbor och colombianer som åker på semester för att ta ett bloss, eller två (eller tre...eller femtiofyra...). Fort som ögat dagen efter begav vi oss vidare mot vad vi trodde skulle bli ett bra ställe. Icke. Vi vände igen och körde tillbaka, på tips från ett par amerikanare, mot Quepos (En av killarna visade sig för övrigt ha släkt från Vingåker utanför Katrineholm. Vad är oddsen?). Väl där hittade vi ett boende precis vid havet där vi däckade och låg i tre dagar. Mkt sol och lite surfing.
Oron över att det skulle hända våran (o-)pålitliga lilla Suzuki gäckade oss hela tiden. Försäkringarna på hyrbilarna var intenågot att förlita sig på. Men vi klarade oss undan med en punka på ett däck (efter en lite tur i det vilda;) som snabbt var fixad utan uthyrarens vetskap. Tack och lov lämnade vi Costa Rica med allt i behåll förutom ett par tappade kilon.
Ankomsten till Cuba var minst sagt intressant. Kl ett på natten landar vi och går igenom den stenhårda säkerhetskontrollen där vi fick svara på ett gäng frågor så att de kunde försäkra sig om att vi verkligen var svenskar på semster. Sedan kommer inte våra väskor upp på bandet. Vi anmäler dessa försvunna. Då blir vi uppsökta av två norskor som hittat sina väskor på ett helt annat band. Djup tacksamhet. På flygplatsen slåss 2 st taxichaufförer om 20 resenärer och budgivning uppstår nästan. Tillsammans med en spanjor och domenikan tar vi en av de hutlöst dyra taxibilarna till centrum.
Lärdom ett. BOKA ALLTID hotell INNAN du kommer till Cuba! Här finns nämligen inte så många. Mr Fidels verk. Här får du söka bostad hos lokalbefolkningen som gärna hyr ut ett av sina rum. Dock svårt att hitta kl två på natten. Men tillslut löser det sig och vi sover hos en märklig dam, Rosa, och hennes son.
Lärdom två. Restauranger finns inte heller något utbud av. Även här äter du "hemma" hos någon på en illegal restaurang. Hur gör man då för att hitta en sådan. Stå i ett hörn, se hungrig och förvirrad ut så ska du se att du snart hör ett "psst" i något hörn "Are you hungry, looking for a place to eat?" av en cuban som ser sig ängsligt över axeln efter polis. Maten som finns att välja på är hummer, seafood och kyckling med ris och svarta bönor.
Efter två dagar i Havanna bestämmer vi oss för Viñales, ett vackert område på västra delen av ön. Där bor vi hos en trevlig och hjälpsam familj. Vi får en egen liten uteplats bland gröna växter, exotiska blommor och en och annan grön ödla. Dag ger vi oss uppp tidigt i gryningen för att gå på vandring genom oändliga gröna tobaksfält mot våran destination cueva de silencio. Våran privata guide visar sig dock inte tala någon engelska, alls, så vi får genom våra nyfunna spanskakunskaper och teckenspråk göra oss förstådda. Det går oväntat bra. Framme vid grottan byter vi guide till en 80-årig gubbe som ger oss varsinn lampa och vi följer förväntansfulla efter. Guiden skrattar mycket, berättar roliga historier om besökare i grottan och vi får även 200 meter in i grottan bada i totalt mörker. Innan vi hoppar i får vi se en helt genomskinlig krabba som kommer krypande på bottnen, huh.
Utanför grottan blir vi bjudna på cocosnötsdrinkar (med en skvätt rom, juice och honung i). Guiden själv bjuder sig själv på ett par glas rom. Men det märks inte på honom. Han är fortfarande lika tyst och cool i sin cowboyhat och slitna skjorta, som tagen ur en Marlbororeklam. Från Viñales tar vi en taxi i ca 30 mil till Trinidad. Sällkapet i taxin är ett par, en irländska och en slovak. Tillsammans med Lisa och Ivor spenderar vi våra två sista dagar på Cuba drickandes Mojitos, Cuba libres och gör några tafatta försök att lära oss salsa. Kubanerna mest skrattar åt oss.
Vi lyfter från Cuba överens om att vi lämnar sydamerika med minnen för livet men att det ska bli skönt att komma hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar